Novel: Stormvarning

Här har ni, om ni läser (?) en nyskriven novell. Utan finslipning och rättning, det kändes mer rätt så. Mer som att det är äkta "jag" om ni förstår, För inte kan man korrekturläsa verkligheten?
Den här novellen kommer aldrig hittas någonstans, förutom här.

Stormvarning


Smattrande fötter mot asfalten. Hon springer, men vet inte från vad. För inte kan det vara det som är runt omkring henne? De iskalla vindarna, snuskigt blöta gräsmattorna som tränger igenom hennes knallrosa Converse skor och det tätt nerösande regnet som piskar henne i ansiktet.

Då borde hon ju faktiskt förstå, att det inte går att springa ifrån det som ligger som ett täcke över den så kallade småstaden. Hon borde ju faktiskt förstå att hon inte kan rymma ut från dess gränser; för så bra kondis har hon trots allt inte (även om hon gärna skulle vilja tro det).

Hennes arm värker, fiollådan med dess innehåll är tung och hon är trött på att gång på gång behöva hålla emot när den fångas upp utav vinden. Egentligen bryr hon sig inte, ifall etuiet skulle fläckas upp och fiolen skulle trilla ut i tusen bitar, kanske flyga till månen. Det hade bara varit skönt, tänker hon trots att hon vet att den tanken ljuger.

”Jag hade visst brytt mig” muttrar hon för sig själv och drar med en extra kraftansträngning upp fiolfodralet på ryggen, vars väta tränger sig igenom vindjackan tills tyget på tröjan under den, ligger plaskblöt som klistrad mot hennes rygg.

Fötterna fortsätter tappert smattra sig fram över marken och hon följer dem med samma intresse som hon har för tankarna i sitt huvud. När hon närmar sig ett övergångsställe tittar hon upp, hon vill inte, men hon har trots allt inget val; då att bli överkörd inte är något av hennes mål. Regnet överöser hennes ansikte med blöta smekningar och hon blinkar frenetiskt för att se.



I himlen hänger det en ensam julkrans och dignar, eller egentligen hänger den nog inte i himlen. Egentligen hänger den nog på en lyktstolpe, men det är inte tid för logik där hon står med stelfruset ansikte, och vattenfyllda ögon (som jag intygar inte är tårar).

Men det är ändå inte faktumet att det ser ut som kransen flyger som gör att hon stannar upp och fastnar, för kanske lite längre än ett ögonblick, med huvudet bland molnen. Nej, det beror mer på att den har med julen att göra, hon förstår inte hur allt kan ha gått så fort.

Vart tog hösten vägen?

Någon ensam person i stressens fälla lägger sig över tutan till följd att hon hoppar till av förskräckelse, hon skakar på huvudet åt bilförarens frustration och traskar med tunga fötter över vägen.

Hon vet att hon egentligen inte är arg över att vintern är på väg, inte ens förundrad egentligen. Nej, den kommer i vanlig ordning; precis som alla föregående år. Hon är inte heller irriterad på regnet eller resten av vädret, egentligen. Inte heller är det fiolen som gör at t hon känner såhär.

Det är något lite mer världsligt än så. Flickan ska flytta.

Krossa gränser med sina bara fötter,

förflytta sig.



Utvandra.

Hennes hår klibbar mot hennes ansikte när hon småspringer över torget där en projektor i kombination med mörkret bildar stjärnor mot gatstenen och det är med vattenfyllda skor hon äntligen entrar musikskolans så mysigt välbekanta lokaler.

”Välkommen”, hennes lärare möter upp henne utanför sal 7-8.

En sammanslagning av två rum blev ett, blev sal 7-8. Hon vet det utan och innan, känner dig lika bra som sitt egna hus, om inte bättre. För musikskolan har inte skuggor under trappan och knarrande golvplattor.

Hon ler halvhjärtat, som svar på lärarens välkomnande smil och försvinner efter henne in i rummet.



Hon vill att hennes uppsyn ska mörkna,

att den ska berätta allt.



För än får flickan själv inte något säga.

”Allt är inte bestämt än…” hade hennes mamma sagt. Själv hade hon tagit det som att allt inte var färdigt, att de fortfarande kunde ångra sig.

”Men, gumman lilla”. Hade hennes mamma då mumlat.

”Jag har redan sökt visum, och jobbet är ordnat”.

Hon vill att hennes blick ska tala,
utan att hon behöver bryta ett löfte.





För flickan,
ska flytta.



Till USA.

(och än får hon inget säga.)