Jag finns inte i det jag skriver längre, det är som om jag inte är där alls. Som om jag sitter och berättar om andras äventyr (vilket jag iofs. gör) men det hör inte riktigt till saken. Jag har alltid haft stor fantasi, ibland för stor för mitt eget bästa, men nu känns det som om den förtvinar. Långsamt.
Det har bara blivit en tävling mot klockan, att skriva mycket och fort. Ibland vaknar jag upp när jag skriver och inser att det låter som ett filmmanus, den känslan är verkligen förrädande då jag aldrig har haft de här problemen förut. Jag kan inte leva mig in i det jag skriver, och jag vet inte om det bara är en svacka eller om det (jag vill inte behöva säga det..) om det faktiskt, alltid kommer att vara såhär från och med nu.
Jag vet inte om jag prioritera att känslan är bra i det jag skriver, eller om jag ska köra på som nu och hoppas att det släpper. De styckena jag skriver nu kan man alltid förbättra senare, men å andra sidan innebär det extra arbete som jag skulle kunna slippa.
Jag vet varken ut eller in.
Någon med erfarenhet? Kan någon sätta en liten diagnos på mig? Be mig äta två skedar honung så blir allt bra igen... snälla?
Jag är så, vilse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar