Hur låter vingarna?

Jag vet inte varför det blir så... deprimerat. Jag är verkligen inte det, utan det är bara på något sätt lättare att gestaltera det eftersom glädjen har så många fler sidor. Alla har upplevt glädje på sitt sätt och det blir helt enkelt för svårt för människor att dela det jag skriver med mig om jag berättar om min syn på glädje. Därför blir det såhär deprimerat och kallt, för att det är lättare. Helt enkelt. Alla vet ju vad människor associerar till om jag bara nämner ord som mörker, rakblad osv.

Jag hoppas jag grenat ut det lite till er i alla fall.

Vattnet från fönsterbrädan droppade tyst ner till marken. Långt där nere bildades en liten vattenpöl, som just nu en fågel drack ur. Den burrade upp de regnvåta fjädrarna och hoppade runt en stund innan den drack igen.


Jag lutade huvudet mot handen och tittade ner på den, blinkade sakta i ett försök att få bort trötthetskänslan från ögonen. Min svartblå lugg föll ner över vänstra ögat, men jag orkade inte göra något åt det. Den fick ligga där den låg.

Det skulle vara intressant att få vara fågel för en dag. Om man redan visste hur man flög förstås, och slapp ta upp all tid för att lära sig. Jag hade troligtvis flugit hela tiden, flugit tills jag hade blivit trött och fortsatt ändå. Bara för att flyga över en sjö, falla ner i vattnet av utmattning och drunkna.

Regnet tilltog i styrka nu. Det smattrade mot rutan, dropparna rann sakta och jag följde en med fingret tills den slutligen försvann ur sikte. Jag suckade inombords, lutade huvudet mot det kalla glaset och slöt ögonen. Det välbekanta mörkret uppenbarade sig igen, med inslag av mörkröda mönster. Var det bara jag som såg mönster och färger när jag blundade?

De hade mörknat nu för den delen. Alla färger och mönster menar jag, om det fanns en färg var den mörk, och inte klar som de alltid hade varit innan. Mörka taggtrådsfärger som rev ögonlocken till trasor.

Jag kisade svagt mellan ögonfransarna, tittade på regndropparna på glasrutan en stund. Den lilla fågeln som druckit ur vattenpölen hade flugit upp till fönsterblecket, satt just nu och tittade nyfiket på mig. De askgrå fjädrarna var tilltufsade, om det var för regnet eller om den råkat ut för något annat visste jag inte. En större fågel kanske, eller en katt.

”Vad tänker du på?” frågade en låg röst, jag orkade inte vända blicken mot dörröppningen, visste ändå att det var mamma. Mamma med oron i rösten. Den där oron som bara gjorde mig sjukare, inuti. Du gör på fel sätt mamma. Jag blir bara sämre när du gör såhär.

”Fåglar”, svarade jag tyst, fortsatte titta på den lilla fjäderklädda varelsen utanför mitt fönster. Kunde inte låta bli att undra vad den tänkte på egentligen. Undrade den varför det satt en människa uppkrupen i ett fönster och tittade på regnet? Varför människan inte strök undan håret från ögonen? Eller, såg den bara sin egen spegelbild i glaset? Kanske.

”Så bra då”, sa mamma tillsist, dörren stängdes med ett litet klick och stegen tystnade sakta.

Jag la prövande ett finger mot glaset där fågeln satt. Den ryckte till men satt kvar, vred lite på huvudet och granskade min fingerspets.

Får jag flyga med dig? Jag la knappt märkte till att mina läppar rörde sig efter meningen jag bara tänkt.

Som att fågeln hört mig vände den sig om, slog ut vingarna och flög iväg. Genom regnet flög den, blev en liten svart prick på himlen innan den försvann helt och hållet. Jag blundade ett tag, granskade taggtråden på baksidan av mina ögonlock innan jag till slut suckade och slog upp ögonen igen.

Mina vita händer flyttades sakta till spärren, fönstret gled upp utan minsta ljud när jag knuffat till det. Jag svängde ut benen utanför så de låg mot fönsterbrädan, tittade på de svarta sockarna som nästan hade samma färg som asfalten långt där nere.

Regndropparna bildade små prickar på mina kläder. En svag vind fick min lugg att lägga sig åt fel håll, men jag gjorde inget för att ändra tillbaka det.

Jag vände ansiktet upp mot de regntunga molnen, lät dropparna kyla ner mitt ansikte och rinna ner för kinderna som kalla tårar. Luften jag andades ut blev ett disigt litet moln, det steg sakta uppåt och jag följde det med blicken för en stund.

Luften som ven mot mitt ansikte innan min kropp slog i asfalten var lika disig som mitt andetag. Precis lika kall som tårarna av regn, som sakta rann längs kinderna. Mönstret från mina trasiga ögonlock ljusnade sakta i takt med att själen steg och blev ett med regnet.

Får jag flyga med dig?