26 december

Jag är så skolstressad. Det är lov och jag sitter här, totalt igångkörd på att det bara är 12 dagar kvar av lov. Det här går inte, det är ohållbart att känna så här inför skolan. Jag vet inte heller vad som är fel, jag har toppen bra vänner i klassen, fin skola, toppbetyg och lärarna är faktiskt helt okej. Så jag kan inte riktigt sätta fingret på det, jag är väl kanske skoltrött helt enkelt. Skulle inte förvåna mig, jag spenderar ju trots att vääldigt mycket tid där: sex timmar om dagen, fem dagar i veckan. Usch, hör så jag låter. Jag måste verkligen sluta, det ska bara inte bli särskilt kul att börja skolan igen efter lovet. Det känns inte som om det ger mig något. Inte för att jag kan allt redan utan för att de lär ut saker som jag tycker är onödiga att veta.

Det var som om vi lättade.

Vi lärde oss flyga.

Det var som om vi var hjältar, förebilder med mantlarna hängande bakom oss.
De tyngde ner oss mot verkligheten.

Alla krav och förväntningar sträckte sig likt långa fingrar efter oss. Hängde i våra mantlar, flätade in sig i våra blonda, glänsande, lockiga frisyrer.

Skrek med era hesa röster:” Det här är inget prov, vi ska bara se hur länge ni kan hålla andan innan ni svimmar. ”

Höll oss över axlarna och såg på oss med hök blick, frågandes:

”Hur går det här då?” Trots att ni visste att de gick inget vidare bra alls faktiskt, att vi inte förstod någonting och att det redan börjat svartna framför ögonen.

Det var som om vi sjönk.
Vi lärde oss att falla.

Det var som om vi var slocknande hjältar, spruckna förebilder med mantlarna som strypsnaror bakom oss.
Tyngde ner oss mot verkligheten.

Men vi insåg det inte förrän ni krossade våra ansikten mot asfalten; tittade upp med era kritiska röntgen blickar från era vita välstrykta papper och sa med era hesa röster:

”Det här gick väl bra”