I en sits med lodräta rep.

Ja, titeln är konstig. Och jag vet, jag borde inte lägga upp just den här dikten som den första jag någonsin lägger upp här. För, den är inget vidare bra, mest konstig faktiskt.

Slutet binder egentligen inte ihop den heller, det är bara väldigt klockrent för stunden då jag skrev den. Det var något min no lärare sa, och jag vet inte, på något sätt gick min hjärna igång på det. Det lät ju så poetiskt, och jag skulle tro att det är så det fungerar. Ett litet ord, så finns hela dikten där egentligen, det behövs bara lite list och tid för att leta fram den, men man måste hålla stenhårt fast vid känslan som kommer då man hör orden/ordet först, för saknar du den blir dikten inget bra. Jag tror att jag tappat lite av den känslan när jag skrev det här. Jag var så inriktad på att få in det där sista stycket att jag glömde bort att känna texten.

Grönt, gult, rött.

Vinter på Liseberg.

Barn skriker runt omkring mig där jag sitter i,
slänggungan.

Men jag varken hör eller ser dem.

Grön, gul, röda lampor
blinkar likt dioder.
Välkomnar, överväldigar,
sväljer mig hel.

Högre, högre, högre.

Vi snurrar.

Bort från alla rosa plastgranar från Rusta och
Spykäcka fiollärare.

Högre, högre, högre.

Vi flyger.

Och om vi bortser från friktionen,
så efter en putt gungar de i all evighet.




Jag gör nog ett sista updatering sådär vid tolv snåret ikväll, det skulle inte kännas bra om ni somnar med den här dikten inpräntad, jag ville ju bara visa vad som händer om man släpper efter och låter orden styra istället för nyanserna.

Det kommer något annat, något bättre. Jag lovar.

Kram