30 december. - Velandes

Jag velar idag,
det känns inte som en dag då jag borde ta några livsavgörande beslut.
Vad för livsavgörande beslut kan en 14-åring tänkas behöva ta, kanske ni tänker;
och för att vara ärlig så har jag ingen aning.
Men OM det kommer något, så ska jag inte besluta det idag i alla fall.

Jag velar om jag ska översätta en novell till Engelska, för att kunna ställa upp i en större kategori i en novelltävling, eller om jag ska återigen ställa upp i den svenska, som jag faktiskt redan vunnit en gång.
Hade jag fått skicka in två bidrag hade saken varit biff, men nu vet jag inte riktigt hur jag ska göra.
Och det om något gör mig lite halvgalen på mig själv.
Jag gillar att veta vad jag vill, jag känner mig så vilsen annars.

Sen kan jag inte heller bestämma mig vad jag ska ha på mig imorgon (läs nyår) men det kanske inte är ett lika hörprio problem i den här bloggen.

Kram

29 december.

Jag har inte berättat om det i bloggen tidigare, men jag har redan skrivit kontrakt på en bok redan, som är färdigskriven som bara ligger och väntar på ett förlag för sättning och därefter tryckning.

Jag är såklart otroligt glad att vid en såpass ung ålder som jag är i, kunna skriva en bok och faktiskt få den publiserad. Det är (nu kommer två ord jag inte gillar) sjukt coolt.

Men hela processen att vänta, vänta, vänta och veta att det inte längre är mig det hänger på om det ska gå fortare eller ej är så otroligt enerverande. Jag har inte tålamod för det här. Det är inte så att jag föddes utan tålamod, nej absolut inte. Jag kan bara inte hitta det!
Eller som "min" förläggare sa: Tålamod tar år att bygga upp.

Få men betydelsefulla ord. Egentligen sa hon något om att man inte föds med tålamod utan bygger upp ett allteftersom också, men det kunde jag ju inte skriva. Det har ju förstört mitt lilla skämt där uppe.. :)

Jag ska lära mig jag lovar.
Jag lär mig faktiskt,
det tar bara lite tid.
Tid som jag inte orkar
undvara.

(tryck på bilden för förstoring)

Pyssel & skrivrum.

Det här pyssel- och skrivrummet hade jag ju verkligen inte tackat nej till,
jag älskar färg!

(tryck på bilden för att se full storlek)

Vilken rosa färgglad dröm!

29 december.

Har inte riktigt tid att blogga,
jag är så himla upptagen med att dricka ben&jerry milkskake och titta på film.

Nja, har bara inte lust,
men det kommer nog något nattligt inlägg senare, precis som vanligt.


Tjingeling!

28 december. Google is your friend!

Den som googlar han finner.
Kanske inte inspirationen i sig,
men i alla fall en doft av 1800-tal.

Tack för mig, nu ska jag tillägna kvällen att skriva.

28 december. - Inspiration

Jag skulle behöva en sådan här utanför knuten. Bara sådär apropå ingenting.
Den förra signaturen blev knas, så jag försöker igen.

28 december.

Jag längtar tills jag kan flytta hemifrån. Slippa föräldrarnas tjat, jag vill bara ha kvar känslan av att sakna dem. Skrik och bråk skulle jag gärna slippa.

Aldrig mer behöva höra på hur de håller en lång uträkning om att man inte ska gå upp mitt i natten och anteckningsblock kladda bara för att man har en idé. Det är bara för att de inte förstår.

Jag skulle inreda mitt alldeles egna hem i färg och i min absoluta stil, bara för att slippa bo i det här lilla fänkålsstinkande rummet, inte för att jag vet hur fänkål luktar…

Välja mina sov och mat tider själv, inte för att jag tror det blivit så mycket av något av det.
Kanske är det bra att jag bor hemma än så länge, men ibland blir det bara lite för tajta gränser och det stryper mig.

Någon gång, ska jag skriva i den här bloggen: Hej, bloggen nu har jag flyttat hemifrån! Och så ska alla mina texter bli så mycket bättre, eftersom jag från och med då kan skriva på BARA och BARA mina villkor. Vem försöker jag lura? Vi vet ju alla mycket väl att mina skrivproblem inte kommer att kunna lösas så lätt i alla fall.

Ser ni den nya signaturen här ovanför? :) Den är bara för skojs skull.
Ett lite steg för att göra bloggen mer som jag.
Men ni kan ju försöka läsa sista ordet från höger till vänster, upp och ner, snett och vint. Det betyder ändå ingenting.

Hur låter vingarna?

Jag vet inte varför det blir så... deprimerat. Jag är verkligen inte det, utan det är bara på något sätt lättare att gestaltera det eftersom glädjen har så många fler sidor. Alla har upplevt glädje på sitt sätt och det blir helt enkelt för svårt för människor att dela det jag skriver med mig om jag berättar om min syn på glädje. Därför blir det såhär deprimerat och kallt, för att det är lättare. Helt enkelt. Alla vet ju vad människor associerar till om jag bara nämner ord som mörker, rakblad osv.

Jag hoppas jag grenat ut det lite till er i alla fall.

Vattnet från fönsterbrädan droppade tyst ner till marken. Långt där nere bildades en liten vattenpöl, som just nu en fågel drack ur. Den burrade upp de regnvåta fjädrarna och hoppade runt en stund innan den drack igen.


Jag lutade huvudet mot handen och tittade ner på den, blinkade sakta i ett försök att få bort trötthetskänslan från ögonen. Min svartblå lugg föll ner över vänstra ögat, men jag orkade inte göra något åt det. Den fick ligga där den låg.

Det skulle vara intressant att få vara fågel för en dag. Om man redan visste hur man flög förstås, och slapp ta upp all tid för att lära sig. Jag hade troligtvis flugit hela tiden, flugit tills jag hade blivit trött och fortsatt ändå. Bara för att flyga över en sjö, falla ner i vattnet av utmattning och drunkna.

Regnet tilltog i styrka nu. Det smattrade mot rutan, dropparna rann sakta och jag följde en med fingret tills den slutligen försvann ur sikte. Jag suckade inombords, lutade huvudet mot det kalla glaset och slöt ögonen. Det välbekanta mörkret uppenbarade sig igen, med inslag av mörkröda mönster. Var det bara jag som såg mönster och färger när jag blundade?

De hade mörknat nu för den delen. Alla färger och mönster menar jag, om det fanns en färg var den mörk, och inte klar som de alltid hade varit innan. Mörka taggtrådsfärger som rev ögonlocken till trasor.

Jag kisade svagt mellan ögonfransarna, tittade på regndropparna på glasrutan en stund. Den lilla fågeln som druckit ur vattenpölen hade flugit upp till fönsterblecket, satt just nu och tittade nyfiket på mig. De askgrå fjädrarna var tilltufsade, om det var för regnet eller om den råkat ut för något annat visste jag inte. En större fågel kanske, eller en katt.

”Vad tänker du på?” frågade en låg röst, jag orkade inte vända blicken mot dörröppningen, visste ändå att det var mamma. Mamma med oron i rösten. Den där oron som bara gjorde mig sjukare, inuti. Du gör på fel sätt mamma. Jag blir bara sämre när du gör såhär.

”Fåglar”, svarade jag tyst, fortsatte titta på den lilla fjäderklädda varelsen utanför mitt fönster. Kunde inte låta bli att undra vad den tänkte på egentligen. Undrade den varför det satt en människa uppkrupen i ett fönster och tittade på regnet? Varför människan inte strök undan håret från ögonen? Eller, såg den bara sin egen spegelbild i glaset? Kanske.

”Så bra då”, sa mamma tillsist, dörren stängdes med ett litet klick och stegen tystnade sakta.

Jag la prövande ett finger mot glaset där fågeln satt. Den ryckte till men satt kvar, vred lite på huvudet och granskade min fingerspets.

Får jag flyga med dig? Jag la knappt märkte till att mina läppar rörde sig efter meningen jag bara tänkt.

Som att fågeln hört mig vände den sig om, slog ut vingarna och flög iväg. Genom regnet flög den, blev en liten svart prick på himlen innan den försvann helt och hållet. Jag blundade ett tag, granskade taggtråden på baksidan av mina ögonlock innan jag till slut suckade och slog upp ögonen igen.

Mina vita händer flyttades sakta till spärren, fönstret gled upp utan minsta ljud när jag knuffat till det. Jag svängde ut benen utanför så de låg mot fönsterbrädan, tittade på de svarta sockarna som nästan hade samma färg som asfalten långt där nere.

Regndropparna bildade små prickar på mina kläder. En svag vind fick min lugg att lägga sig åt fel håll, men jag gjorde inget för att ändra tillbaka det.

Jag vände ansiktet upp mot de regntunga molnen, lät dropparna kyla ner mitt ansikte och rinna ner för kinderna som kalla tårar. Luften jag andades ut blev ett disigt litet moln, det steg sakta uppåt och jag följde det med blicken för en stund.

Luften som ven mot mitt ansikte innan min kropp slog i asfalten var lika disig som mitt andetag. Precis lika kall som tårarna av regn, som sakta rann längs kinderna. Mönstret från mina trasiga ögonlock ljusnade sakta i takt med att själen steg och blev ett med regnet.

Får jag flyga med dig?

27 december. - en svacka.

Nej, jag kunde inte hålla mig. Jag vet att jag postade ett inlägg för minuter sedan, men jag behöver skriva av mig. Kommer inte kunna somna annars, förargligt nog.

Jag finns inte i det jag skriver längre, det är som om jag inte är där alls. Som om jag sitter och berättar om andras äventyr (vilket jag iofs. gör) men det hör inte riktigt till saken. Jag har alltid haft stor fantasi, ibland för stor för mitt eget bästa, men nu känns det som om den förtvinar. Långsamt.
Det har bara blivit en tävling mot klockan, att skriva mycket och fort. Ibland vaknar jag upp när jag skriver och inser att det låter som ett filmmanus, den känslan är verkligen förrädande då jag aldrig har haft de här problemen förut. Jag kan inte leva mig in i det jag skriver, och jag vet inte om det bara är en svacka eller om det (jag vill inte behöva säga det..) om det faktiskt, alltid kommer att vara såhär från och med nu.
Jag vet inte om jag prioritera att känslan är bra i det jag skriver, eller om jag ska köra på som nu och hoppas att det släpper. De styckena jag skriver nu kan man alltid förbättra senare, men å andra sidan innebär det extra arbete som jag skulle kunna slippa.

Jag vet varken ut eller in.
Någon med erfarenhet? Kan någon sätta en liten diagnos på mig? Be mig äta två skedar honung så blir allt bra igen... snälla?

Jag är så, vilse.

27 december.

Har varit otroligt lat med bloggen idag. Inte min mening, jag har spenderat dagen i tristess hemma hos min mormor utan tillgång till någon dator.

Det har inte blivit något mer skrivande heller, på något sätt känner jag mig inte alls duktigt längre. Jag vet inte varför jag alltid hakar upp mig på att känna mig duktig och kreativ, jag tror det har med mitt självförtroende att göra. Vad dum jag är (!) såklart det har, när jag inte känner mig insprirerande och duktig, försvinner genast den där lilla glöden för att skapa.

Idag är en sådan dag. Jag behöver en daglig dos med loprisningar. Tror ni en doktor kan ordinera det? Nja, kanske inte, men bra hade det varit.
Jag ska försöka vara lite mer aktiv imorgon, så vi hörs då.

Kram

26 dec. - sista uppdateringen.

10'062 ord rikare,
klockan är två minuter över midnatt,
och jag är nöjd med min insatts.

Nu går jag och lägger mig, med risk att jag vaknar imorgon bitti och inser att allt jag skrivit är skit.

Godnatt :)

26 december. Kväll.

Jag har som mål att ha skrivit 10'000 ord till ikväll, nu 9'389 ord senare känns inte målet jättelångt bort. Bara inte särskilt nära.

Jädrans bokplaner, jädrans mål.

Jag orkar inte, men jag hinner inte om jag inte pressar mig nu.

24 april, det magiska datumet.

Då ska min andra bok vara färdigskriven. Kanske lite väl optimistiskt med tanke på att jag bara skrivit 8'500 ord.

Men jag SKA klara det.

Jag kommer klara det.

26 december

Jag är så skolstressad. Det är lov och jag sitter här, totalt igångkörd på att det bara är 12 dagar kvar av lov. Det här går inte, det är ohållbart att känna så här inför skolan. Jag vet inte heller vad som är fel, jag har toppen bra vänner i klassen, fin skola, toppbetyg och lärarna är faktiskt helt okej. Så jag kan inte riktigt sätta fingret på det, jag är väl kanske skoltrött helt enkelt. Skulle inte förvåna mig, jag spenderar ju trots att vääldigt mycket tid där: sex timmar om dagen, fem dagar i veckan. Usch, hör så jag låter. Jag måste verkligen sluta, det ska bara inte bli särskilt kul att börja skolan igen efter lovet. Det känns inte som om det ger mig något. Inte för att jag kan allt redan utan för att de lär ut saker som jag tycker är onödiga att veta.

Det var som om vi lättade.

Vi lärde oss flyga.

Det var som om vi var hjältar, förebilder med mantlarna hängande bakom oss.
De tyngde ner oss mot verkligheten.

Alla krav och förväntningar sträckte sig likt långa fingrar efter oss. Hängde i våra mantlar, flätade in sig i våra blonda, glänsande, lockiga frisyrer.

Skrek med era hesa röster:” Det här är inget prov, vi ska bara se hur länge ni kan hålla andan innan ni svimmar. ”

Höll oss över axlarna och såg på oss med hök blick, frågandes:

”Hur går det här då?” Trots att ni visste att de gick inget vidare bra alls faktiskt, att vi inte förstod någonting och att det redan börjat svartna framför ögonen.

Det var som om vi sjönk.
Vi lärde oss att falla.

Det var som om vi var slocknande hjältar, spruckna förebilder med mantlarna som strypsnaror bakom oss.
Tyngde ner oss mot verkligheten.

Men vi insåg det inte förrän ni krossade våra ansikten mot asfalten; tittade upp med era kritiska röntgen blickar från era vita välstrykta papper och sa med era hesa röster:

”Det här gick väl bra”

26 december. - pryyylar!

Kan inte hjälpa det. Jag erkänner, jag är prylgalen. Två dagar efter julafton och jag sitter här och tittar efter saker som kaanske skulle passa jättebra på mitt rum. Det är inte det att jag inte är nöjd med mina julklappar. Långt ifrån! Det är snarare så att jag älskar förändring, och shopping.

Jag vet att jag lovade att det inte skulle bli sånna här onödiga inlägg, men nu råkade det bli så i alla fall, jag postar ett lite mer sofistikerat inlägg senare ;)

Kram

26 december.

Jag blev nästan full i skratt när jag läste ett av mina inlägg från igårkväll. Det var inlägget om julrim och jag inleder med orden: "Bli inte arga nu, jag skriver aldrig något för att göra någon upprörd. Det här är bara mina tankar, och jag tar på mig ansvaret för dem." Helt enkelt, att jag står för vad jag tycker. Men kan jag verkligen göra det som bloggare på en anonymblogg, stå för vad jag tycker och ändå dela mina tankar med er? Jag vet faktiskt inte.

Vad tycker ni?

Novel: Stormvarning

Här har ni, om ni läser (?) en nyskriven novell. Utan finslipning och rättning, det kändes mer rätt så. Mer som att det är äkta "jag" om ni förstår, För inte kan man korrekturläsa verkligheten?
Den här novellen kommer aldrig hittas någonstans, förutom här.

Stormvarning


Smattrande fötter mot asfalten. Hon springer, men vet inte från vad. För inte kan det vara det som är runt omkring henne? De iskalla vindarna, snuskigt blöta gräsmattorna som tränger igenom hennes knallrosa Converse skor och det tätt nerösande regnet som piskar henne i ansiktet.

Då borde hon ju faktiskt förstå, att det inte går att springa ifrån det som ligger som ett täcke över den så kallade småstaden. Hon borde ju faktiskt förstå att hon inte kan rymma ut från dess gränser; för så bra kondis har hon trots allt inte (även om hon gärna skulle vilja tro det).

Hennes arm värker, fiollådan med dess innehåll är tung och hon är trött på att gång på gång behöva hålla emot när den fångas upp utav vinden. Egentligen bryr hon sig inte, ifall etuiet skulle fläckas upp och fiolen skulle trilla ut i tusen bitar, kanske flyga till månen. Det hade bara varit skönt, tänker hon trots att hon vet att den tanken ljuger.

”Jag hade visst brytt mig” muttrar hon för sig själv och drar med en extra kraftansträngning upp fiolfodralet på ryggen, vars väta tränger sig igenom vindjackan tills tyget på tröjan under den, ligger plaskblöt som klistrad mot hennes rygg.

Fötterna fortsätter tappert smattra sig fram över marken och hon följer dem med samma intresse som hon har för tankarna i sitt huvud. När hon närmar sig ett övergångsställe tittar hon upp, hon vill inte, men hon har trots allt inget val; då att bli överkörd inte är något av hennes mål. Regnet överöser hennes ansikte med blöta smekningar och hon blinkar frenetiskt för att se.



I himlen hänger det en ensam julkrans och dignar, eller egentligen hänger den nog inte i himlen. Egentligen hänger den nog på en lyktstolpe, men det är inte tid för logik där hon står med stelfruset ansikte, och vattenfyllda ögon (som jag intygar inte är tårar).

Men det är ändå inte faktumet att det ser ut som kransen flyger som gör att hon stannar upp och fastnar, för kanske lite längre än ett ögonblick, med huvudet bland molnen. Nej, det beror mer på att den har med julen att göra, hon förstår inte hur allt kan ha gått så fort.

Vart tog hösten vägen?

Någon ensam person i stressens fälla lägger sig över tutan till följd att hon hoppar till av förskräckelse, hon skakar på huvudet åt bilförarens frustration och traskar med tunga fötter över vägen.

Hon vet att hon egentligen inte är arg över att vintern är på väg, inte ens förundrad egentligen. Nej, den kommer i vanlig ordning; precis som alla föregående år. Hon är inte heller irriterad på regnet eller resten av vädret, egentligen. Inte heller är det fiolen som gör at t hon känner såhär.

Det är något lite mer världsligt än så. Flickan ska flytta.

Krossa gränser med sina bara fötter,

förflytta sig.



Utvandra.

Hennes hår klibbar mot hennes ansikte när hon småspringer över torget där en projektor i kombination med mörkret bildar stjärnor mot gatstenen och det är med vattenfyllda skor hon äntligen entrar musikskolans så mysigt välbekanta lokaler.

”Välkommen”, hennes lärare möter upp henne utanför sal 7-8.

En sammanslagning av två rum blev ett, blev sal 7-8. Hon vet det utan och innan, känner dig lika bra som sitt egna hus, om inte bättre. För musikskolan har inte skuggor under trappan och knarrande golvplattor.

Hon ler halvhjärtat, som svar på lärarens välkomnande smil och försvinner efter henne in i rummet.



Hon vill att hennes uppsyn ska mörkna,

att den ska berätta allt.



För än får flickan själv inte något säga.

”Allt är inte bestämt än…” hade hennes mamma sagt. Själv hade hon tagit det som att allt inte var färdigt, att de fortfarande kunde ångra sig.

”Men, gumman lilla”. Hade hennes mamma då mumlat.

”Jag har redan sökt visum, och jobbet är ordnat”.

Hon vill att hennes blick ska tala,
utan att hon behöver bryta ett löfte.





För flickan,
ska flytta.



Till USA.

(och än får hon inget säga.)

I en sits med lodräta rep.

Ja, titeln är konstig. Och jag vet, jag borde inte lägga upp just den här dikten som den första jag någonsin lägger upp här. För, den är inget vidare bra, mest konstig faktiskt.

Slutet binder egentligen inte ihop den heller, det är bara väldigt klockrent för stunden då jag skrev den. Det var något min no lärare sa, och jag vet inte, på något sätt gick min hjärna igång på det. Det lät ju så poetiskt, och jag skulle tro att det är så det fungerar. Ett litet ord, så finns hela dikten där egentligen, det behövs bara lite list och tid för att leta fram den, men man måste hålla stenhårt fast vid känslan som kommer då man hör orden/ordet först, för saknar du den blir dikten inget bra. Jag tror att jag tappat lite av den känslan när jag skrev det här. Jag var så inriktad på att få in det där sista stycket att jag glömde bort att känna texten.

Grönt, gult, rött.

Vinter på Liseberg.

Barn skriker runt omkring mig där jag sitter i,
slänggungan.

Men jag varken hör eller ser dem.

Grön, gul, röda lampor
blinkar likt dioder.
Välkomnar, överväldigar,
sväljer mig hel.

Högre, högre, högre.

Vi snurrar.

Bort från alla rosa plastgranar från Rusta och
Spykäcka fiollärare.

Högre, högre, högre.

Vi flyger.

Och om vi bortser från friktionen,
så efter en putt gungar de i all evighet.




Jag gör nog ett sista updatering sådär vid tolv snåret ikväll, det skulle inte kännas bra om ni somnar med den här dikten inpräntad, jag ville ju bara visa vad som händer om man släpper efter och låter orden styra istället för nyanserna.

Det kommer något annat, något bättre. Jag lovar.

Kram

25 dec - julrim

Bli inte arga nu, jag skriver aldrig något för att göra någon upprörd. Det här är bara mina tankar, och jag tar på mig ansvaret för dem.

Jag förstår inte grejen med julrim (grejen är ett sånt ord jag "hatar" men det måste användas) de är små verser som människor sitter och knåpar ihop, som alla rimmar på kul och jul, kula, bula osv. Som om det är ett måste att önska god jul på vers. Visst jag kan inte motsträva idén, den är verkligen jättemysig, men snälla, gör det för att ni vill det. Vill ni ge en egenkomponerad liten vers till någon ni tycker om, självklart; varsågod(!) men när farmor Bella och gammelfarfar Olof också ska få varsitt så det inte blir orättvist, blir det bara för mycket. Att sitta och massproducera julrim för att det "ska" vara så, tar bort charmen. Då är det bättre att lägga krutet på ett rim, så att det blir riktigt bra. Tänk vad den personen känner sig extra uppskattad om bara hon/han får ett.

Jag vet att det är en lite småkonstig uppfattning, men jag har förmågan att göra så själv.
Bestämmer mig att skriva en julsaga och scrapbooka lite snyggt för att ge till någon i julklapp (budget, haha) och så sitter jag där på lilljulaftonskvällen med 14 halvdana sagor framför mig. Istället för en riktigt, riktigt bra. Jag blir bara så irriterad på mig själv när jag vet att jag kan göra det bättre, men det blir aldrig så.
Kram

UPDATE: Jag ber om ursäkt om jag blev lite för provokativ där i stundens hetta, klart ni kan få skriva julrim om ni vill. Jag blir bara lite irriterad på mig själv ibland.

25 december.

Jag vet inte varför jag skapar den här bloggen, eller jo, nu ljuger jag en smula.  Jag vet visst varför jag skapar den här bloggen. Jag vill dela det jag skapar med världen, få människor att upptäcka mig, inte för den jag är utan för vad jag kan göra.

Jag kommer att vara nästintill anonym här, så ni kommer (förhoppningsvis) inte hitta långa uträkningar om vad jag har gjort/ska göra, utan dessa sidor ska täckas med noveller, dikter och små dagliga tankar. Dessa sidor ska helt enkelt blotta mig, på ett sätt jag aldrig skapat förut. Vem vet, det kanske hämmar eller så blir det bara en ny inspirationskälla. Jag kan inte svara sanningsenligt innan jag försökt...

Det finns inga regler, kanske avslöjar jag någongång vem jag är, kanske inte. Hittills kan jag bara säga, att hela grejen med att vara anonym, verkligen gör att jag kan skriva till yttersta udden, utan att behöva fundera på saker såsom "vill jag att min mamma ska läsa det här?" osv. Nu kan jag helt enkelt, leva ut genom tagentbordet. Det kommer komma dagliga uppdateringar med tankar, känslor och små citat, och där i mellan kommer jag att blanda in dikter och följetonger, för att utvecklas. Jag kommer prova olika tekniker och sätt att skriva, för jag har inte riktigt hittat  mitt egna sätt än, men det kommer.

Det blir ingen varsågod att läs, eller välkommen till min blogg.
Inget "locka läsare som egentligen inte vill läsa" - provocerande kommer inte heller att förekomma.
Ni läser här för att ni vill, så skriver jag för att jag känner för det,
alla glada.

Kram